Det har de senaste dagarna varit en febril verksamhet bland många patienter som lider av ME/CFS ( en sjukdom som i Sverige felaktigt döpts till kroniskt trötthetssyndrom ), anledningen till detta är att SVT nu skall ta ett grepp i ämnet och via Fråga Doktorn. Patienterna som idag verkligen får kämpa för sin rätt till vård är med rätta livrädda för vad detta program kan leda till för deras framtida vårdmöjligheter att få en objektiv vård.

I programmet kommer en patient att få kommat till tals liksom Dr. Birgitta Evengård, som tidigare arbetade med dessa patienter på Huddinge Sjukhus. Efter det skall man ha en soffgäst för ett samtal om den historiska bakgrunden till denna sjukdom, denna gäst är Karin Johannisson. Många säger då att det är väl bra att man i Svensk statlig TV, tar upp ett angeläget ärende för att få ett perspektiv på sjukdomsbegreppet. Och naturligtvis skall man på ett objektivt sätt baserat på medicinskt beprövad vetenskap ta upp angelägna medicinska ärenden för att belysa sjukdomsbegreppen.

Varför då detta ramaskri från oss patienter, när det står klart att SVT skall släppa fram Karin Johannisson i full frihet för att ge sin syn på detta sjukdomsbegrepp.
Karin Johannisson är idehistoriker utan någon som helst medicinsk utbildning, trots detta får hon stort utrymme i olika medier för att få föra fram sina synpunkter på detta sjukdomssyndrom utan att ifrågasättas.

Enligt Karin Johannisson så Neurasteni en sjukdom som har bytt namn till Kroniskt trötthetssyndrom. Hennes definition av ME/CFS är enligt följande(citat): majoriteten av patienterna med diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom lider av endera av flöjande: en identifierbar psykisk sjukdom, psykofysiologiska symtom relaterade till stress, eller en form av sjukbeteende. Detta skulle förklara varför tillståndet är svårbehandlat farmakologiskt.
Det skulle likaså kunna hävdas att diagnosen redan är ersatt av en annan, än bättre anpassad till den akuta samhällsproblematiken: utbrändhet. ( slut citat ).  

Det finns idag en samlad internationell forskar- och läkarexpertis som kan visa på att ME/CFS är en neurologisk och biologiskt betingad sjukdom. Sedan 1957 har det gjorts över 4000 medicinska studier, som har blivit godkända för publissering och publisserade. I 95 % av dessa studier kan man klart påvisa att sjukdomen är biologiskt betingad. Skillnaderna mellan Neurasteni och ME/CFS har för länge sedan kunnat påvisas. Kopplingen till Utbrändhet som Karin Johannisson gör är också förlegad, där har läkare och forskare världen över visat att det är två vitt skilda sjukdomstillstånd.

Karin Johannisson för också fram beteckningen Yuppiesjukan som några läkare i Lake Tahoe myntade på 1980- talet som ett bevis på kopplingen till Neurasteni, vad hon inte vill tala om är att de läkare som myntade detta uttryck, faktiskt har arbetet med ME/CFS- patienter sedan dess och idag öppet ber om ursäkt för uttrycket, då de idag vet vilket svårt fysiologiskt sjukdomstillstånd ME/CFS är.Så frågan man kan ställa sig är, om en idehistorikers fabulerande om svåra sjukdomstillstånd utan tillstymmelse till förankring i modern internationell medicinskt beprövad vetenskap hör hemma i ett medicinprogram som Fråga doktorn?

Under tiden som jag skrev ovanstående började jag att fundera över tankegångarna hos Karin Johannisson, tittar man på vad hon egentligen vill säga så är det att ME/CFS inte är en sjukdom utan att, patienterna bara tror att dom är sjuka. Vi vet ju att en ME/CFS patient inte har några energidepåer, vi vet också att Mitokondrierna har en kraftigt nedsatt förmåga att generera energi till cellerna vilket medför kroppen inte fungerar som den skall.
Om vi gör en tankenöt av detta faktum, hur agerar Karin Johannisson om hon är ute och kör bil och får bensinstopp. Tänker hon då ”jag har full tank” och kör vidare, för det kan väl inte vara så att hon blir tvungen att tanka för att få igång motorn igen. 

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Tidigare sökte vi i Sverige vård för sjukdom, läkarna inom vården ställde diagnos och behandlade patienten medicinsk beprövad vetenskap. I detta ingick ibland att patienten behövde vara sjuskriven, för att kunna tillgodogöra sig nödvändig behandling och rehabilitering. De som ansvarade för bedömningen av vilka patienter som på grund av sin sjukdom behövde en sjukskrivningsperiod, var medicinskt utbildade läkare med personkännedom om sina patienter. Försäkringskassan var den myndighet som skulle utöva kontroll men också administrera utbetalningarna av sjuklön till patienterna.

För ett antal år sedan ändrades så spelreglerna, läkarna skulle fortsättningsvis skriva sjukintyg, men nu var det helt plötsligt medicinskt outbildade handläggare på FK, som hade avgörandet i sin hand om patienten skulle ha rätt till sjuklön. Läkarnas utbildning och medicinska kunskap var helt plötsligt totalt utan värde. Det blev många gånger rena vilda västern när FK:s beslut i frågan stod helt i strid med läkarnas och patientens, men FK drog och sköt från höften, utan en tanke på vilken skada man åsamkade patienten.

Nu har man flyttat fram sina positioner ytterligare, nu har sjukdomen ingen betydelse för patientens rätt till sjuklön, nu är det patientens arbetsförmåga just för dagen som gäller, sjukdomens konsekvenser för framtiden har ingen som helst betydelse. Men det här ställer ju också omedelbara krav på åtgärder från vårdens sida. Med konsekvensens av detta beslut måste ju vården omedelbart införa undersökningar, redan från första dagen i en sjukdom, som i svart på vitt visar vilken arbetsförmåga patienten besitter, helt utan koppling till den sjukdomsbild som finns.

Det här scenariot ger ju upphov till några frågor:
Har statsmakterna tillfört vården resurser som behövs för ändamålet?

Om inte skall vården omfördela resurser, i så fall från vilken vårdgren, är det från cancervården, hjärt –lungvården eller kanske barnavården?

Eller skall beslutet om liv eller död för patienten fortsättningsvis vara en subjektiv bedömningsfråga för medicinskt outbildade hanläggare på FK.

Alliansregeringen slår ju sig för bröstet, i en del fall brösten, och hyllar den enskilde medborgarens rätt till ett egenvärde, här skall det inte finnas några kollektiva lösningar.

Men samtidigt kollektiviserar man sjuka människor, en patient som tillhör en diagnosgrupp får bara sjuklön så många dagar, en annan patient som tillhör en annan diagnosgrupp har rätt till ett annat antal dagar. Borta är tanken på att behandla varje patient utifrån den sjukdomsbild som finns för just den patienten.

Det här ger ju också upphov till några frågor:

Håller den borgerliga alliansregeringen på att bygga upp ett nytt kommunistiskt samhälle här i Sverige?

När och var tänker den borgerliga alliansregeringen inrätta sin egen variant av gulagarkipelag? 

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu