Allianspartierna lovade inför valet 2006 att genomföra ett antal olika förändringar i ett Sverige som, enligt dom själva var i fritt fall under den socialdemokratiska regeringen, om dom fick svenska folkets förtroende att bilda ny regering.

Vilket man också fick, och nog har man genomfört förändringar, den första stora förändringen kom i och med att man förändrade förutsättningarna för arbetslösa och vuxenstuderande. Detta genomförde man i ingången av en extrem högkonjunktur. Då kunde man peka på sjunkande arbetslöshetssiffror, och man slog sig för bröstet och sa att där ser ni hur bra vår politik är. Nu är vi på väg in i en lågkonjunktur, med ökande arbetslöshetssiffror, nu säger man att det är omvärlden som styr utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. Och nu kommer många som blir uppsagda från sina arbeten, erfara mycket kraftiga försämringar i den trygghetsförsäkring som heter arbetslöshetsförsäkringen, som alliansregeringen har genomfört. Och man har genomfört dessa under mycket starka varningar från de remissinstanser som man använt sig av.

Allianspartierna lovade stora lättnader för företagen både stora och små inför valet 2006. Både när det gäller arbetsrätten och byråkratin, samt skattelättnader. Idag säger företagarna att det har blivit svårare för dem både när det gäller byråkratin och kostnadsmässigt, när det gäller arbetsrätten så är det väl främst de som är sjuka som har förlorat sin arbetsrätt.

Allianspartierna lovade inför valet 2006 att genomföra stora förändringar i sjukförsäkringarna, vilket man också har gjort. Något som kommer att leda till mycket stora problem för sjuka och utsatt människor. Och SKL beräknar att det bli så många som 76 000 personer som kommer att få gå från sjukförsäkringssystemet till socialförsäkringssystemet. Många svårt sjuka kommer att tvingas ut i ett vakuum, där inga skyddsnät finns att uppbringa. Den förändringen genomfördes också under stora protester av de remissinstanser man använde sig av.

Allianspartierna lovade inför valet 2006 att nu skulle respekten för den enskilda människa komma i blickpunkten. Rätten till personlig integritet skulle stärkas den skulle aldrig inskränkas. Nu har man under mycket stora protester från sina remissinstanser och stora delar av svenska folket genomfört FRA –lagen. Vilket medför att alla människor i Sverige riskerar att avlyssnas och att deras e-post mycket väl kan komma att kontrolleras. Detta gör man under täckmantel att man vill skydda våra soldater i Afghanistan men också för att skydda oss från terrorister. Förmodligen kommer talibanerna i Afghanistan aldrig ringa eller skicka e-post över den svenska gränsen innan de placerar ut någon bomb eller självmordsbombare i något avlägset hörn av Afghanistan.
När det gäller terrorism, hur många terrorhandlingar har vi utsatts för? Tror någon att en eventuell terrorgrupp skulle använda en öppen telefonlinje över den svenska gränsen för att planera sin eventuella attack? Tror någon att en terrorgrupp skulle skicka e-post öppet över den svenska gränsen under planeringen av en terrorhandling? Nej FRA –lagen är nog först till för att visa handlingskraft samtidigt som man sätter den personliga integriteten ur spel.

Allianspartierna lovade skattelättnader till nästa alla valrörelsen 2006. Man har genomfört små lättnader för de sämst ställda som har arbete övriga skall naturligtvis inga skattelättnader få. De sämst ställda pensionärerna, som har varit med om att bygga upp den numera raserade välfärden i Sverige skall ju naturligtvis betala högre skatt än övriga. Och det kanske känns naturligt om man ser till Maud Olofsson inställning till vem som byggt den svenska välfärden, citat” "Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån."

Bensinskatten skulle sänkas, fastighetsskatten skulle tas bort, genom att sänka ersättningarna för arbetslösa så skulle alla som vill arbeta få arbete. Genom att sänka ersättningarna i sjukförsäkringssystemen skulle alla sjukdomar försvinna och alla som ville skulle kunna få ett arbete.

Bensinskatten är idag högre än när innan alliansregeringen tillträdde. Fastighetsskatten är kvar även om vissa förändringar har tillkommit. Maxbeloppet är nu 6000kr/år och kallas idag för en avgift. De som tidigare hade fastigheter med låga taxeringsvärden skall nu taxeras upp så att de också får betala maxbeloppet. Medan de med mångmiljonvillor i storstäderna har fått enorma skattelättnader.

Det skulle naturligtvis gå att hålla på länge än med dessa uppräkningar av effekterna av alliansregeringens politik. Men vad nyttjar det till om man tänker på Fredrik Reinfeldts svar på de protester som har kommit mot FRA –lagen, ”Beslutet är fattat, det finns inget mer att prata om”.

När man sedan såg Göran Hägglund under KD:s riksting när han i TV sa: Vi visar nu respekt för våra sämst ställda pensionärer, nu sänker vi skatten för dessa.

Ja tusan vet vad han egentligen menade, vem visar respekt för vem, samtidigt som en pensionär med kanske 6-7 000 i månaden får 48 kr/vecka i ökning så får Göran Hägglund med en betydligt rundligare lön 4 000 kr/mån i ökning, menade han kanske att svenska folket visade honom respekt som tyckte att han hade för dålig lön och behövde denna ökning för att kunna få mat på bordet.

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Jag har sedan jag insjuknade 1993, haft problem med syresättningen i kroppen.

Redan ett par dagar efter insjuknandet, visade ett arbets- EKG att, hjärtmuskeln hade en syrebrist, vilket först tolkades som en kraftig hjärtinfarkt. Efter utredning konstaterades att det inte förelåg någon hjärtinfarkt. Varvid utredningen avslutades, varför hjärtmuskeln led av syrebrist var inte intressant, bara man hade uteslutit hjärtinfarkt.

Jag kunde inte vara inomhus utan att ha korsdrag, vilket ledde till att personer som kom på besök fick sitta med ytterkläderna på. Vädermässigt så mådde jag bäst när det var ca 10 grader varmt, blåste 10-12 sekundmeter och ösregnade, då gick jag ut på balkongen för att få känna av en liten förbättring

1995 när jag var riktigt dålig och dessutom började känna av en förkylning, tog jag en Magnecyl Brus, resultatet var en kraftig allergisk reaktion, vilken ledde till en svullnad som totalt förhindrade tillförsel av luft till lungorna. Ambulansfärd till sjukhus beordrad av läkare. Ingen sade sig kunna förstå vad som hänt, för en sådan reaktion på acetylsalicydsyra kände man inte till. Senare har läkare förklarat för mig att en sådan reaktion kan komma av acetylsalicydsyra om de perifera artärerna av någon anledning inte släpper igenom tillräckligt med blod.

1997 genomgick jag ytterligare ett arbets- EKG, fortfarande hade jag samma syrebrist i hjärtmuskeln, detta föranledde ingen utredning av orsaken till denna syrebrist.

År 2000, skickades jag på utredning om min arbetsförmåga under två veckor. I den utredningen ingick även ett test på testcykel. Läkaren förbjöd mig att genomföra detta cykeltest, med motiveringen att han inte ville ha någon patient som föll död ner från cykeln under utredning där. Detta orsakades av mina arbets- EKG.
Resultatet efter två veckors utredning var fullständig arbetsoförmåga.

Från år 2001 fann jag små bitar som gjorde att jag sakta men säkert fann små ljuspunkter i min strävan att i alla fall komma ur sängen, som jag i stort sett varit bunden till sedan insjuknandet.

År 2003, drabbades jag även av diabetes typ 2, något som i mitt fall troligtvis är ärftligt betingat. På senhösten fick jag även kraftiga känningar av hjärtat. I Maj 2004 hade man hittat en förträngning i hjärtat, vilket ledde till en ballongutvidgning. Den syrebrist i hjärtmuskeln som kunnat konstaterats redan 1993 fanns fortfarande kvar. Ballongutvidgningen åtgärdade de problem som förträngningen orsakade, men inte övriga problem med hjärtat.
Inför ballongutvidgningen gjordes en genomgång av vilken medicinering som skulle sättas in efter ingreppet, den tidigare erfarenheten gjorde att medicin baserad på acetylsalicydsyra var utesluten. Istället föll valet på Plavix som är en aggregationshämmare och påverkar trombocyterna i blodet så att dessa inte klibbar ihop och bildar proppar. Ordinationen var att jag skulle äta dessa i 28 dagar. Efter 14 dagar var jag övertygad om att jag inte skulle kunna fullfölja denna medicinering på grund av de problem som denna medicin ställde till med.
Men helt plötsligt vände det och jag fick en helt oväntad biverkning, symtombilden av min ME/CFS förändrades drastiskt även om det inte gick i raketfart. Efter mina 28 dagar med Plavix så var medicineringen slut, och den försämring jag fick när satte ut Plavix är svår att beskriva. Mer om detta finns att läsa på min hemsida: http://www.me-info.nu/lindring.htm

Jag har sedan dess fått en helt annan livskvalitet, jag slipper mycket av sjukdomskänslan och även mycket i symtomfloran, men om jag sätter ut Plavixen så tar det mellan 36-40 timmar innan försämringen sätter in, detta oberoende av om jag sätter ut medicinen medvetet eller om jag helt enkelt glömmer att medicinen. Så Plavix är ingen bot, den höjer mig bara till en nivå där jag kan må ganska bra, men om jag belastar kroppen så får jag även nu betala priset.

Sommaren 2007, kände jag mig för första gången sedan insjuknandet 1993, så pass bra att jag ville testa på en semesterresa. Jag var helt klart medveten om att jag var tvungen att planera resan med utgångspunkt från mina sjukdomar. Jag var också medveten om att jag precis när som helst skulle kunna bli tvungen att vända hemåt.

Vi fick en helt underbar resa, även om jag hela tiden var tvungen att ta hänsyn till mitt hälsotillstånd. Det första alppasset vi passerade låg på 2200 meter över havet. På väg upp började jag att känna ett obehag i kroppen, till det kom ett tryck över bröstet och som lök på laxen kom även yrseln. Men på väg ner på andra sidan så avtog dessa besvär. Nästa alppass var på ungefär samma höjd och det blev en upprepning av dessa symtom. Det tredje passet vi passerade var på dryga 2300 meter över havet, samma symtomkomplex upprepades. På toppen skulle vi stanna och fika på en restaurang, att gå från bilen till restaurangen var mig nästan övermäktigt, efter en stund inträffade något mycket obehagligt, helt plötsligt så liksom exploderade en mycket obehaglig värme i hela kroppen på mig. Det var bara att försöka komma ner på andra sidan och samma sak upprepades, mina symtom som jag fått på uppvägen försvann sakta men säkert.
Det kanske var tur att snöfall satte stopp för oss när vi skulle över ett pass på 2700 meter över havet. Som avslutning var vi uppe på en liten kulle som bara var mellan 1800-1900 meter över havet, där var jag ute och gick lite, men jag var totalt kraftlös, så det var en befrielse att komma ner, på normal nivå igen.

Och vad har detta med det jag tidigare har talat om här att göra?

Läkare som jag har talat med om detta bedömer detta som syrebrist i kroppen och vid det tillfället när jag fick denna värmechock så bedömde han det som en akut syrebrist i kroppen som var så allvarlig att mitt hjärta helt automatiskt började att, pumpa runt blodet på ett helt annat sätt än normalt, för att motverka den akuta syrebristen.

Under hela min sjukdomstid sedan 1993, har jag haft stora problem med min mage, där förstoppning har varit det största problemet tillsammans med en ständig värk i magen. Det spelar ingen roll vad jag provat med, inget har hjälpt. Jag har visserligen genom kosten lyckats att hålla det värsta på lite avstånd, men periodvis så hjälper ingenting. Men nu kom det en riktig värmebölja för ett par veckor sedan, värmen gjorde det svårt att sova, varför jag fick prova att få lite svalka. Jag öppnade fönstret på vid gavel och mellan fönstret och sängen ställde jag en pelarfläkt som blåste luften direkt på mig. På kvällen gick jag och lade mig och det var som att dra ner rullgardinen direkt, jag somnade direkt och vaknade inte förrän på morgonen. Och döm om min förvåning för första gången på 15 år vaknade jag utan denna djävulska värk i magen och ändå mer förvånad blev jag när jag gick på toaletten, jag kunde tömma tarmen utan problem. Detta upprepades kommande nätter. Sedan åkte vi bort några dagar och då kunde vi bara ha fönstret öppet och en återgång till det vanliga började. Nu har ju vädret blivit betydligt svalare och jag kan lova det skulle inte vara populärt om jag nu med nattemperaturer på ner emot 10 grader, skulle öppna fönstret på vid gavel och dessutom ha en fläkt som blåser kall luft hela tiden, förmodligen skulle jag själv inte tycka att det vore så skönt heller. Så nu är jag tillbaka i gamla fotspår med magen igen.

Finns det på något sätt någon logik i detta som man kan applicera på ME/CFS?

Sedan många år är det internationellt känt att det finns ett mitokondriellt påslag hos ME/CFS- patienter, det betyder att cellens ”kraftstation” inte har tillräckligt med syre för att bilda den energi som kroppen kräver. Varför är det så?

Det är sedan lång tid en erkänd vetenskap att, om cellerna inte får tillräckligt med syre, så dör den inte, utan använder kroppseget ”bränsle” för att bilda energi, vilket medför att ”mjölksyra” sprids i tex musklerna med värk som följd. Varför är det så?

Det är internationellt sett sedan många år känt att ME/CFS– patienterna har en uttröttbarhet som är extrem. Varför är det så?

 Internationellt vet man genom tester att en ME/CFS- patient vid minsta muskelansträngning i stort sett omedelbart börjar producera ”mjölksyra”. Varför är det så?

Internationellt vet man sedan länge att, ME/CFS- patienter har en störd blodcirkulation i hjärnan. Varför är det så?

Internationellt vet man att, ME/CFS- patienter har störd blodcirkulation i olika delar av kroppen. Varför är det så?

Internationellt vet man att, många ME/CFS- patienter lever med en akut risk för en total hjärtkollaps. Varför är det så?

Internationellt vet man att, syrebrist i hjärna, hjärta övriga organ samt muskulaturen leder till komplexa symtom. Varför är det så?

Internationellt vet man sedan länge att, en ME/CFS- patient som sätts i fysiskansträngning får en försämrad hälsonivå. Varför är det så?

Internationellt vet man sedan länge att, om ME/CFS- patient utsätts för stress så förstärks sjukdomen. Varför är det så?

I Sverige gäller arbetslinjen, här skall vi ta bort ersättningen för svårt sjuka människor, här skall vi inte utreda vad sjukdomar beror på, inte ens om det finns ”objektiva” medicinska fynd, här skall alla ut på arbetsmarknaden för då försvinner alla sjukdomar. Varför är det så?

Det här blev långt, och inte alls vad föresatsen var när jag började skriva. Men det är intressant att se, att svenska politiker vet och kan mer om sjukdomar och dess verkningar än vad en samlad internationell medicinsk expertis kan.

Det är också intressant att den svenska sjukvården inte har något intresse att utreda medicinska problem även om det finns ”objektiva fynd”

Ta hand om er därute.

Den 4 Juni år 2008 fattar den sittande borgerliga regeringen det definitiva beslutet att till fullo avskaffa det välfärdssystem som har byggts upp i Sverige under många tiotals år.

Med det nya sjukförsäkringssystemet kommer vi i Sverige att få en mycket stor grupp människor, som inte kommer att kunna äga någonting, man kommer att vara hänvisad till ett socialbidrag som innebär att man är tvungen att göra sig av med allt man äger innan man kan få rätt till denna ersättning. Man får sälja sin bil, villa eller bostadsrätt och i förekommande fall även sin sommarstuga.

Det fina i kråksången är att samtidigt som regeringen kommer att genomföra detta så gör man allt för att sälja ut allmännyttan som bostadsrätter, frågan är, var skall alla som kommer att vara beroende av socialbidrag bo?

Efter 6 månaders sjukdom kommer man att vara ointressant för sin arbetsgivare, då skall man prövas mot hela arbetsmarknaden, man kommer att bli tvungen att säga upp sig från sin anställning, med motivering att det någonstans finns ett fiktivt arbete som man skulle klara, om det finns någon arbetsgivare som skulle anställa en sådan person har igen som helst betydelse, en byråkratisk teknokrat har räknat ut att personen nog kan klara detta arbete.

Man kommer att fasa ut en mycket stor mängd människor till ett liv utan någon form av trygghetsförsäkring, för att driva in dessa i ett socialbidragsberoende. Där möjligheten att kunna komma tillbaka är mikroskopiska.

För oss ME/CFS- patienter, ser vi redan nu hur jakten är i full gång. Men något som är intressant i denna situation, är att se hur man skall klara att diagnostisera rehabilitera en ME/CFS- patient inom 6 månader, när det idag tar nästan 5 år i genomsnitt bara att få diagnos. När det sedan inte finns någon verksam behandling för denna sjukdom, så undrar man ju hur det skall gå för dessa patienter. Många kommer naturligtvis att göra allt för att på något sätt försöka att arbeta. Men att resultatet kommer att bli en brutal fördjupning av sjukdomen, finns det ingen förståelse för.

Skulle dessa patienter trots allt lyckas få någon form av sjuklön så är i alla fall den bortre gränsen 2,5 år, efter det finns det ingen ersättning att få, utom för ett litet antal som kommer att få sjukpension.

Ta hand om er därute!

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Moderata samlingspartiet utropade sig till det nya arbetarpartiet i valdebatten inför valet 2006. Och ingen, absolut ingen behöver idag betvivla deras fasta övertygelse att arbete befrämjar hälsa och välstånd. Deras övertygelse är så stark att man anser att arbete även om det inte existerar, raderar ut arbetslöshet, sjukdom och alla övriga samhällsfarliga företeelser. Man vill uppnå detta genom att se till att arbetslösa, halta och lytta allmänt utsatta och svårt sjuka inte skall få någon ersättning från det välfärdssystem som har byggts upp i Sverige under många årtionden. Istället skall det välfärdssystemet urholkas genom skattesänkningar för den besuttna lilla klicken av Sveriges invånare.

Försämringarna för de arbetslösa har redan idag skördat sina offer och det är bara början, undan för undan kommer tumskruvarna att dras åt och med en lågkonjunktur i antågande så finns det anledning till en mycket stor oro för framtiden för denna grupp och för de som kommer att förlora sina jobb i lågkonjunkturen. Redan idag börjar en del kommuner att se en ökad socialbidragskostnad, vad månne komma.

För sjukskrivna och för personer med sjukersättning kommer framtiden att bli tuff. För sjukskrivning blir den bortre gränsen 365 dagar plus 18 månader vid allvarlig sjukdom. Totalt 2 ½ år, därefter upphör ersättningen. Cirka 40.000 som idag är sjukskrivna kommer att mista sin ersättning.

Cirka 30.000 som idag har tidsbegränsad sjukersättning beräknas bli utan ersättning fram till 2010 enligt försäkringskassans egna beräkningar.

Försäkringskassan lösning på problemet är att man begär 100 miljoner till en informationskampanj så att företagen och medborgarna är medvetna om att dessa sjuka personer skall ut i arbetslivet.

I dag är det arbetslinjen in absurdum som gäller, det spelar idag ingen roll hur sjuk du är, bara du tar ett arbete så blir du frisk. Blir du inte frisk av arbete, och om du inte inser detta så har du heller inget existensberättigande.

Jag har i tidigare inlägg pratat om ättestupan, nu är den här. Jag har också i tidigare inlägg pratat om alliansregeringen, det behövs inte längre, nu är det en blåsvart gammeldags moderatpolitik som förs. Nu har teknokraterna tagit över, för dessa existerar bara siffror, vanliga människor har upphört att existera för annat än ett medel till ”bättre” levnadsvillkor för den besuttna delen av befolkningen.

Men jag har en stilla undran: Vem skall bidra till dessa ”bättre” levnadsvillkor när man har skickat resten av befolkningen över kanten på ättestupan?  

Så, ärligt talat, visst har vi ett nytt arbetarparti, visserligen med en ny innebörd, men ett arbetarparti är det utan tvekan.

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Den 11 Februari 2008 sände SVT Fråga Doktorn som skulle behandla ME/CFS. MångaME/CFS –patienter kände när man fick veta detta en optimism, äntligen skulle vår sjukdom tas upp i ett rikstäckande media.

Hoppet grusades ganska snabbt när man insåg att Karin Johannisson skulle få sitta i studion och utan att, bli ifrågasatt få framföra sina verklighetsfrämmande åsikter. De teorier hon framför är inte grundade på medicinsk beprövad vetenskap, utan verkar framsprugna av egna förhoppningar om ära och berömmelse på bekostnad av svårt sjuka människor som måste kämpa för sin existens varje minut, varje timme, varje dag.

Den internationella forskning som idag är av ganska stor omfattning anses i detta sammanhang som helt värdelös.

Programmet visade en ME/CFS –patient som på ett bra sätt redogjorde för sin situation. Lite synd är det ju att inslaget kantrade lite, när tyngdpunkten lades på tröttheten, som bara är ett av många svåra symtom i detta sjukdomssyndrom. Men detta är ju inte patientens fel utan producenternas, som genom sin klippteknik visar på en total okunnighet om det sjukdomssyndrom som man avser att skildra. Något som patienten inte på något sätt kan råda över.

Intervjun med Birgitta Evengård gav ju också en ganska klar bild av sjukdomen och hur patienterna har det i mötet med vården idag. Det fanns väl några tvivelaktiga detaljer hennes redogörelse, men i stort så var det bra och upplysande.

När vi sedan kommer till programledaren Suzanne Axel och den inbjudna gästen Karin Johannisson, så hamnar vi i en helt annan division. Suzanne Axel kommer med en hel del helt felaktiga uppgifter, som klart visar att hon är totalt okunnig om fakta när det gäller sjukdomssyndromet ME/CFS. Hon verkar dessutom varan helt uppslukad av att få vistas i Karin Johannissons närhet. Något som fick till följd samtalet mellan dessa två mer verkade vara en hyllning till Karin Johannissons fantastiska kunskap i ämnet ME/CFS, och Karin Johannisson tog till sig dessa hyllningar på ett sätt att jag trodde hon skulle spricka på slutet av samtalet, synd kanske att samtalet inte varade längre, för man vet ju aldrig om luften då hade gått ur hennes uppblåsthet.

Så konkret sagt, den delen av programmet var en absolut katastrof för programmet, och inte minst för ME/CFS –patienterna.

Att som ME/CFS –patient känna harm och vrede över programmet är ju förståeligt och faktiskt en sund reaktion. Men att dränka redaktionen i rena hatbrev är ju helt förkastligt, och omöjliggör i det närmaste all framtida konstruktiv dialog med redaktionen om hur man skall förhålla sig till denna patientgrupp.

De som försöker att, på ett lugnt och konstruktivt sätt få en förändring till stånd inom vård och omsorg för ME/CFS –patienterna, har inte bara okunskapen om sjukdomssyndromet att kämpa emot, man skall även försöka med den nästan omöjliga uppgiften att släta över detta exempellösa mail -bombande med hat –mail.

Så min fråga blir, vad är det dom som ägnar sig åt detta vill åstadkomma med sitt agerande?

Det kan ju i alla fall inte vara en förbättring av ME/CFS –patienternas situation i Sverige.

Ta han om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Det har de senaste dagarna varit en febril verksamhet bland många patienter som lider av ME/CFS ( en sjukdom som i Sverige felaktigt döpts till kroniskt trötthetssyndrom ), anledningen till detta är att SVT nu skall ta ett grepp i ämnet och via Fråga Doktorn. Patienterna som idag verkligen får kämpa för sin rätt till vård är med rätta livrädda för vad detta program kan leda till för deras framtida vårdmöjligheter att få en objektiv vård.

I programmet kommer en patient att få kommat till tals liksom Dr. Birgitta Evengård, som tidigare arbetade med dessa patienter på Huddinge Sjukhus. Efter det skall man ha en soffgäst för ett samtal om den historiska bakgrunden till denna sjukdom, denna gäst är Karin Johannisson. Många säger då att det är väl bra att man i Svensk statlig TV, tar upp ett angeläget ärende för att få ett perspektiv på sjukdomsbegreppet. Och naturligtvis skall man på ett objektivt sätt baserat på medicinskt beprövad vetenskap ta upp angelägna medicinska ärenden för att belysa sjukdomsbegreppen.

Varför då detta ramaskri från oss patienter, när det står klart att SVT skall släppa fram Karin Johannisson i full frihet för att ge sin syn på detta sjukdomsbegrepp.
Karin Johannisson är idehistoriker utan någon som helst medicinsk utbildning, trots detta får hon stort utrymme i olika medier för att få föra fram sina synpunkter på detta sjukdomssyndrom utan att ifrågasättas.

Enligt Karin Johannisson så Neurasteni en sjukdom som har bytt namn till Kroniskt trötthetssyndrom. Hennes definition av ME/CFS är enligt följande(citat): majoriteten av patienterna med diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom lider av endera av flöjande: en identifierbar psykisk sjukdom, psykofysiologiska symtom relaterade till stress, eller en form av sjukbeteende. Detta skulle förklara varför tillståndet är svårbehandlat farmakologiskt.
Det skulle likaså kunna hävdas att diagnosen redan är ersatt av en annan, än bättre anpassad till den akuta samhällsproblematiken: utbrändhet. ( slut citat ).  

Det finns idag en samlad internationell forskar- och läkarexpertis som kan visa på att ME/CFS är en neurologisk och biologiskt betingad sjukdom. Sedan 1957 har det gjorts över 4000 medicinska studier, som har blivit godkända för publissering och publisserade. I 95 % av dessa studier kan man klart påvisa att sjukdomen är biologiskt betingad. Skillnaderna mellan Neurasteni och ME/CFS har för länge sedan kunnat påvisas. Kopplingen till Utbrändhet som Karin Johannisson gör är också förlegad, där har läkare och forskare världen över visat att det är två vitt skilda sjukdomstillstånd.

Karin Johannisson för också fram beteckningen Yuppiesjukan som några läkare i Lake Tahoe myntade på 1980- talet som ett bevis på kopplingen till Neurasteni, vad hon inte vill tala om är att de läkare som myntade detta uttryck, faktiskt har arbetet med ME/CFS- patienter sedan dess och idag öppet ber om ursäkt för uttrycket, då de idag vet vilket svårt fysiologiskt sjukdomstillstånd ME/CFS är.Så frågan man kan ställa sig är, om en idehistorikers fabulerande om svåra sjukdomstillstånd utan tillstymmelse till förankring i modern internationell medicinskt beprövad vetenskap hör hemma i ett medicinprogram som Fråga doktorn?

Under tiden som jag skrev ovanstående började jag att fundera över tankegångarna hos Karin Johannisson, tittar man på vad hon egentligen vill säga så är det att ME/CFS inte är en sjukdom utan att, patienterna bara tror att dom är sjuka. Vi vet ju att en ME/CFS patient inte har några energidepåer, vi vet också att Mitokondrierna har en kraftigt nedsatt förmåga att generera energi till cellerna vilket medför kroppen inte fungerar som den skall.
Om vi gör en tankenöt av detta faktum, hur agerar Karin Johannisson om hon är ute och kör bil och får bensinstopp. Tänker hon då ”jag har full tank” och kör vidare, för det kan väl inte vara så att hon blir tvungen att tanka för att få igång motorn igen. 

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

Tidigare sökte vi i Sverige vård för sjukdom, läkarna inom vården ställde diagnos och behandlade patienten medicinsk beprövad vetenskap. I detta ingick ibland att patienten behövde vara sjuskriven, för att kunna tillgodogöra sig nödvändig behandling och rehabilitering. De som ansvarade för bedömningen av vilka patienter som på grund av sin sjukdom behövde en sjukskrivningsperiod, var medicinskt utbildade läkare med personkännedom om sina patienter. Försäkringskassan var den myndighet som skulle utöva kontroll men också administrera utbetalningarna av sjuklön till patienterna.

För ett antal år sedan ändrades så spelreglerna, läkarna skulle fortsättningsvis skriva sjukintyg, men nu var det helt plötsligt medicinskt outbildade handläggare på FK, som hade avgörandet i sin hand om patienten skulle ha rätt till sjuklön. Läkarnas utbildning och medicinska kunskap var helt plötsligt totalt utan värde. Det blev många gånger rena vilda västern när FK:s beslut i frågan stod helt i strid med läkarnas och patientens, men FK drog och sköt från höften, utan en tanke på vilken skada man åsamkade patienten.

Nu har man flyttat fram sina positioner ytterligare, nu har sjukdomen ingen betydelse för patientens rätt till sjuklön, nu är det patientens arbetsförmåga just för dagen som gäller, sjukdomens konsekvenser för framtiden har ingen som helst betydelse. Men det här ställer ju också omedelbara krav på åtgärder från vårdens sida. Med konsekvensens av detta beslut måste ju vården omedelbart införa undersökningar, redan från första dagen i en sjukdom, som i svart på vitt visar vilken arbetsförmåga patienten besitter, helt utan koppling till den sjukdomsbild som finns.

Det här scenariot ger ju upphov till några frågor:
Har statsmakterna tillfört vården resurser som behövs för ändamålet?

Om inte skall vården omfördela resurser, i så fall från vilken vårdgren, är det från cancervården, hjärt –lungvården eller kanske barnavården?

Eller skall beslutet om liv eller död för patienten fortsättningsvis vara en subjektiv bedömningsfråga för medicinskt outbildade hanläggare på FK.

Alliansregeringen slår ju sig för bröstet, i en del fall brösten, och hyllar den enskilde medborgarens rätt till ett egenvärde, här skall det inte finnas några kollektiva lösningar.

Men samtidigt kollektiviserar man sjuka människor, en patient som tillhör en diagnosgrupp får bara sjuklön så många dagar, en annan patient som tillhör en annan diagnosgrupp har rätt till ett annat antal dagar. Borta är tanken på att behandla varje patient utifrån den sjukdomsbild som finns för just den patienten.

Det här ger ju också upphov till några frågor:

Håller den borgerliga alliansregeringen på att bygga upp ett nytt kommunistiskt samhälle här i Sverige?

När och var tänker den borgerliga alliansregeringen inrätta sin egen variant av gulagarkipelag? 

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu

En natt jag drömde, ja inte en sömndröm utan en vakendröm. Så kan det bli ibland speciellt när man lider av ME/CFS. Jag hade gått till sängs vid midnatt, men vaknade redan vid tvåtiden på natten och tillika natten till den dag som Jesus föddes.

Naturligtvis började jag fundera över varför jag vaknade redan då, efter en stunds letande i hjärnans många olika vindlingar visste jag varför. Jag hade ett par dagar tidigare glömt att ta min injektion med Mekobalamin. Efter många års erfarenhet visste jag därmed att det var totalt meningslöst att, försöka att somna det var bara att ligga kvar och koppla av, men även att låta tankarna löpa fritt utan att försöka styra dessa. På det sättet får man ju i alla fall en viss kroppslig vila.

Av någon underlig anledning gled mina tankar in på de dödsdömda som sitter i Amerikanska fängelser. Samtidigt började mina tankar blanda in humanism i detta sammanhang, till att börja med kunde jag inte förstå sammanhanget mellan en dödsdom och humanism. Och i ärlighetens namn blev jag lite förvirrad till att börja med.
Men då mina tankar fick löpa helt fritt så försökte jag inte förstå, utan hoppades på att jag innan morgonen skulle ha fått svaret så att min förvirring skulle upphöra.
Vissa stater i USA har ju dödsdomen kvar och i alla fall i en del av dessa har man avskaffat elektriska stolen, i stället har man infört avrättning genom att ge injektioner. Och det kan ju ses som humant även om man inte kan se en avrättning som en human handling.
Sedan lång tid tillbaka har ju avrättningar förekommit i olika sammanhang, detta har skett på många olika sätt, garrottering, halshuggning, arkebusering mm. Så i det perspektivet får man trots allt se en avrättning genom injektioner som förhållandevis humant.

Under tiden mellan dom och verkställande, får den dömde en omvårdnad med mat motion och inte minst en effektiv sjukvård, för den dömde måste ju ha en god hälsa vid tiden för avrättning, och det är ju humant.

Så avslutningsvis på den tråden, vilken inställning man än har till dödsstraffet och det humana i det, så kan man väl säga att tiden från dom till avrättning så får den dömde en human behandling om man ser till kost, motion och vård. Själva avrättningen sker också på ett förhållandevis humant sätt i förhållande till andra sätt att avrätta en fånge.

Tänk så konstiga tankar det kan fara genom hjärnan när man inte försöker att styra dem.

Sedan tog mina tankar en något annorlunda bana, helt plötsligt började mina tankar cirkulera kring det faktum att det finns någonstans mellan 15 000 och 35 000 ME/CFS patienter i det här landet, om man ser till internationella siffror.
 Dessa patienter får idag ingen adekvat vård för sin sjukdom och det kan man väl inte säga är ett humant sätt att behandla sjuka människor.
Vi som lider av ME/CFS har ju ingen uttalad tidsgräns för hur länge våra kroppar klarar av att stå emot innan det är dags för det enda säkra här i livet nämligen döden. Om dagens syn på oss från vårdens sida får kvarstå, så är det enda vi vet att, vi får trots en svår sjukdom försöka på egen hand att lindra sjukdomens härjningar i våra kroppar fram till den dag som våra kroppar inte längre orkar med, utan ger upp. Och det är ju inte humant.
En del av oss orkar inte med detta helvete, utan väljer att på egen hand avsluta jordelivet i förtid, inte ens det kan ju sägas vara humant.

Av någon underlig anledning så styrde mina tankebanor in på outgrundliga vägar. Jag förstår inte varför men mina tankar började röra sig kring högsta hönset för vården i Sverige, vår socialminister Göran Hägglund från kd, och vilken inställning som kd vill torgföra att man har till andra människor. Och är det inte så att man från kd:s sida vill framhålla alla människors unika värde, och det är ju humant. Men att man låter en patientgrupp stå utanför en adekvat vård för sin svåra sjukdom. Kan man knappast kalla humant.

Men det är kanske så att det inte är det humana som spelar någon roll i detta sammanhang. Kan det vara så att vår finansminister Anders Borg, teknokrat som bara ser till siffror och som tycks vara helt blind för mänskliga värden, utanför sitt sifferpussel. Har räknat fram en kalkyl som visar att vården för denna patientgrupp skulle bli högre än den skatteinkomst som samhället skulle kunna göra på att ge ME/CFS patienterna en adekvat vård. För om så är fallet skulle ju utrymmet för skattesänkningar för de besuttna minska och det kan ju inte anses vara humant.

Vilken slutsats drog då mina förvirrade tankar av denna vakendröm: Jo att dödsdömda fångar, oftast grova våldsbrottslingar, i USA får en betydligt humanare behandling än vad ME/CFS patienter i Sverige får.

Eftersom jag har en human inställning till mina medmänniskor, så vill jag inför det kommande året, trots hans avsteg från humanismens väg, önska att vår socialminister i alla fall kan få någon god natts sömn.

Ta hand om er därute.

Lasse Lindberg
lasse@me-info.nu